Veronika Bäckman

Mötte en kille idag på väg till Friskis. Han gick och log för sig själv. Helt jättejätteglad. Jag sökte med blicken efter ett headset - han kanske pratade med någon? Nix. Mobil i handen - ett sms kanske? Nix. Någon bakom mig som han var påväg mot? Nej, vi var helt ensamma på gatan och han log definitivt inte åt mig. Han log helt och hållet åt sig själv. Ni vet, sådär dumlog...nästan kär-och-galen-log fast ändå inte. Bara lycklig. MEN HERREGUD! SLUTA LE FÖR DIG SJÄLV. Idiot...muttrade jag och körde vidare.

2 timmar senare sitter jag och Charlotta på gymmet och äter lunch. En liten bebis struttar förbi med sin pappa i lillhanden. Hon ler så otroligt sött. Ingenting speciellt har hänt, hon bara går där och ler jättestort. Pappan ler inte, bara hon. Det riktigt strålar om henne. Ni vet, sådär dumler...nästan kär-och-galen-ler fast ändå inte. Bara lycklig. Vänder mig då till Charlotta och säger "Tänk om man kunde göra sådär. Bara tok-le och sprida positiv energi omkring sig."

Jag kom på mig själv precis när jag uttalade orden. Herregud vilken människa jag är...

/ Svansen-mellan-benen...

Vad vore väl en utekväll utan ett dunkande dansgolv med så hög musik att de piper i öronen när man kommer hem, vakter med storhetsvansinne, smygtaffsande på rumpan, öl innanför tröjan samt svett- och fislukt i garderobskön?

Är detta inte receptet på den utekväll vi alla någon gång, om inte jämt, är med om så säg?! Trots dessa, kanske inte fullt så lockande, ingredienser ser man till att få sig en dos av det minst en gång i månaden. Det är ju någonting där ute som lockar. Men vad sjutton är det?!

De sista gångerna har jag haft sjukt tur med sällskapet vilket har avgjort att jag haft så fruktansvärt kul. Att majoriteten av "utefolket" dessutom varit mycket fullare än vi har gjort att vi dansat precis hur galet vi önskat och uppträtt precis som vi känt för hela kvällen. Ingen verkar ju ändå ha brytt sig. Haha. Så ironiskt på något vis. Många går ut för att hitta sig någon att dela natten med. Dock är det nog aldrig man är så äcklig som just på ett uteställe. Hur går det ihop?

Skönast är ändå att efter några svettiga timmar på dansgolvet få åka hem. Där väntar en varm säng med en mysig Peter i. Att få somna i hans armar fulländar en lyckad utekväll.

Så mitt recept på en lyckad utekväll är nog trots allt:

- Härliga och trygga vänner att gå ut med
- Inte bli för full
- Bry dig inte om vad andra på dansgolvet tycker - dance 'til you drop!
- Ta inte hem någon från klubben, du vill inte se honom/henne dagen efter...
- Se till att ha en Peter att komma hem till. 

Kvällen igår såg ut precis som ovan. Så här ska nu njutas av att varken ha ångest eller huvudvärk hängandes över mig! 
 
Over and out, V

Måste jag glömma de magiska orden hela j..la tiden?!

AAAARRGH!!!

Vad gör man när man får en diagnos som talar om att "man inte har långt kvar"...? Plötsligt ser man livet tror jag. Man räknar sina dagar, vilken dag som helst kan vara ens sista och därmed måste man förgylla alla man har kvar. Har jag rätt? Jag skulle iaf tänka i de spåren. Jag skulle tillslut komma till en punkt där jag valde att "leva livet" istället för att sitta och vänta. Jag skulle släppa allt och försöka förverkliga mina drömmar.

Frågan är: behöver jag bli dödsdömd för att agera så? Säg att en nära vän får domen. Han/hon VET att dagarna är räknade. Och där står jag, antagligen utan att veta att jag står inför samma dom. Mina dagar är också räknade. Jag kan mycket väl dö innan min sjuka vän. Jag behöver bara inte veta om det.

Meningen är inte nu att dra ner mina läsare i någon depression där man plötsligt inser att livet är oförutsägbart. För det visste vi ju redan. Eller hur?! Det jag vill säga är att likt patienten med sin dödsdom i handen borde vi ta vara på det vi nu har. Det är så typiskt, typiskt oss att spara på det goda. Tänka på framtiden. "Hur ska folk se på dig framöver om du gör såhär?!". Vi pensionssparar, vi läser bara utbildningar som vi ser ger oss ett jobb. Ja men på det sättet är ju vår framtid säkrad. Vi väljer inte gärna kursen som inte ger oss en bestämd titel, trots att den är roligare och mer intressant kanske?

Förra veckan hade jag en föreläsning om ett folk som aldrig, som vi gör, talar i futuriska termer. "Hur ska vi veta?" under dem. "Varför ska vi prata om en dag som kanske inte ens kommer". Jag vet, det låter hemskt och jag vet faktiskt inte om jag vill ta till mig det tankesättet heller. Men någonstans i deras resonemang finns något vettigt anser jag. Presens, mina vänner. PRESENS! Nu är nu! Bakåtblickande? Javisst - lär av dina misstag. Men sluta aldrig leva NU NU NU.

Herregud vad klyshigt det här blev. Men jag har fått höra om allt för många unga med diagnoser som pekar på en snar död. Jag lider med dem samtidigt  som jag undrar varför jag plötsligt anser mig få ett bättre liv än dessa? Deras dagar har kanske varit fyllda med mer glädje och harmoni än mina. Jag är faktiskt ofta nervös och nästan rädd inför framtiden. Vad kommer hända? Självklart tror jag en dödssjuk också är rädd men kanske mer bestämd. Jag vet inte, jag har inte varit där. Jag vill bara sluta tänka i ett enda spår. Jag vill fylla mina dagar med lycka utan att ha panik. Jag vill leva.

Hoppas mitt budskap kommit fram rätt. Jag menar inte att det inte är synd om en dödssjuk. Inte alls, jag känner sympati med dem! Men tror att de kan komma fram till en hel del insikter som en fullt frisk kanske aldrig gör.

Rätta mig om jag har fel och det menar jag!

Jag förstår inte. Alkohol eller inte, söndag är en ÅNGESTDAG så det skriker om det!
Idag vaknar jag upp ensam till råga på allt. Pojkvännen är långt borta i hälsingeskogarna och myser med familjen. Varför åkte inte jag hem och myste med min?! Helgen har iofs varit lyckad men kunde gått bättre om vakterna på Saluhallen inte betedde sig som barn. Eller var det vi som gjorde det? Here we go again. Samma ältande om samma saker heeela dagen lång. Det är en riktig söndag det! Och det är i princip varje söndag som ser ut såhär. Spelar ingen roll om det varit alkohol inblandat dagen innan eller ej. USCH!

Så vad gör man då? När ångesten verkligen inte släpper taget om en. Jag skulle göra vad som helst för tips för här släpper verkligen inte ångesten. Kan ta dagar, ibland veckor. För det mesta är det inte ens något jag behöver ha ångest över så varför finns den där ändå?! HATAR ÅNGEST!!

Hoppas jag överlever till morgondagen iaf då Peter ÄNTLIGEN kommer hem . Långa dagar har det varit!

Usch....